Jag tror jag gråtit över Emil i princip varenda dag de senaste två veckorna. Vet inte varför allt kommer nu, ett halvår efteråt. Antar att jag haft alldeles för mycket att tänka på, graviditet, förlossning också att bli mamma är ju endå ganska stora saker, också grälet mellan mig och min pappa då, som förövrigt handlade om emil. Klart jag har varit ledsen förut, men inte som nu! Det är som att nu har jag verkligen förstått att han är borta och att han inte kommer tillbaka.

Jag var inte på Emils begravning, just för att jag inte orkade, det var alldeles för jobbigt. Har inte heller hälsat på hos Emils mamma, även det för att jag inte orkat. Jag har tänkt på det massor, men inte riktigt vågat fara dit och hälsa på. Jag åkte iallafall dit ikväll och såfort jag såg Ann-Louise började tårarna strömma nerför kinderna, kunde inte hjälpas. Vi pratade lääänge och tittade på kort, kramades och hon berättade saker som jag behövde höra, om emil då givetvis. Hon fick även träffa Levi också hon för första gången. Vi kom överens om att dom skulle komma och hälsa på när dom har vägarna förbi stan.

Jag känner mig alldeles tom såhär efteråt, skönt tom. Jag vet att Emil har det bra och jag vet att han gillar när vi pratar minnen och skrattar åt alla roliga saker han gjorde. För visst vet ni att Emil ser och hör allting? han är här. Jag har varit väldigt skeptiskt mot övernaturliga saker, men nu vet jag verkligen att Emil är här hos oss även om vi inte kan se honom.




Två av korten som jag tog kort på hos Ann-Louise. På mig och Emil när vi var små.