Måndag kväll den 12:e Maj, Bf+5, satt jag och Chris och tittade på CSI. Hade sammandragningar, ungefär såsom jag haft tillochfrån i en månad, och hela den dagen också. Låg och vände och vred på mig i soffan så som jag gjort så många kvällar förut. Men började det inte göra lite ont? Vi fortsatte iallafall att titta på tv ett tag, tillslut sa jag till chris att vi skulle kolla hur tätt sammandragningarna kom, för det började göra ganska ont nu faktiskt, men det var endå inget nytt utan jag hade haft ont förut. Vi började klocka värkarna som visade sig komma med ca 3 minuters mellanrum, det gjorde mer och mer ont tyckte jag, även om jag tänkte att jag kanske kände efter en aning för mycket. Jag ringde iallafall in till förlossningen och frågade vad dem trodde, när värkarna trots allt kom så pass tätt och regelbundet. Själv tyckte jag inte att jag hade så ont att jag trodde att något var på gång. Svaret vi fick av förlosningen då, ca 22.00, var: "kom in om du känner dig orolig och vill ha en undersökning, eller om du behöver smärtlindring". Jaha tänkte jag, om inte dom tror att det är något, så är det nog inte det heller. Iallafall så fick jag ondare och ondare. Vi fortsatte att klocka värkarna. Jag satte mig i badet ett tag, det hjälpte litegrann, men nog gjorde det väldigt ont endå tyckte jag. Klev upp ur badet och då var värkarna så smärtsamma att jag kände att nu MÅSTE jag ha smärtlindring snart. Bad Chris ringa till förlossningen och meddela att "nu kommer vi".

Sagt och gjort. Påväg till bilen fick jag en så kraftig värk att jag kastade mig över Chris, men jag trodde konstigt nog fortfarande inte att det var en bebis påväg, utan jag skulle bara in till förlossningen och få smärtstillande och sen hem igen. Jag lutade ner sätet i bilen så att jag låg ner, och vid varje värk drog jag mig upp i hantaget som sitter ovanför sidorutan. Jag såg bara gatulamporna svischa förbi utanför och undrade hur långt det egentligen var kvar medans jag kämpade mig igenom varje värk, och då säger Chris "Gumman, kan du hjälpa mig att kolla efter vägskyltar?" kunde inte låta bli att skratta, fattade han inte hur ont jag nu hade? Tillslut kom vi iallafall fram till sunderbyn, klockan var då 23.45, parkerade utanför akuten och tog BB-väskan som legat flera veckor i bagaget och gick in.

Vi fick gå genom vad jag tyckte då var vääärldens längsta korridor. Nu hade jag så ont att jag bara ville kasta mig ner på golvet och grina. Väl framme vid förlossningen var det enda jag fick fram "jag vill ha epidural!!!!" Men nej nej, först skulle det undersökas. Jag kände mig helt borta. Undersökningen skedde iallafall klockan 00.10, och den visade att jag var öppen drygt 4 cm. Inte mer än så tänkte jag, jag som hade så jävla ont! Jag frågade om dom skulle skicka hem mig nu, och fick svaret att dom minsann inte skickar hem någon mitt i en förlossning.

Nu börjar det iallafall bli väldigt luddigt, jag vet att dem satte en nål på min hand, och jag som är så nålrädd. Det gick bra iallafall och jag fick lustgas som hjälpte, men inte alls så mycket som jag trodde att det skulle hjälpa. Jag ylade efter EDA:n i en evighet kändes det som, och tillslut kommer det en läkare som la epiduralen, klockan var då 1.00.

En ny undersökning görs 1.15, och den visar att jag var öppen 9 cm. Jag blev så himla förvånad, för man hade ju läst att det oftast tar 1cm/timme för en förstföderska. kl 1.29 var jag iallafall helt öppen och då spräcker barnmorskan hinnorna och det kändes som att det kom en hel flod med vatten. Ca en timme senare, 02.25 fick jag ställa mig vid ett rema-bord och där stod jag under några värkar, som jag förövrigt inte minns att jag ens kände av längre. EDA:n var verkligen effektiv.

Jag la mig ner igen, 2.39, när jag började känna av krystvärkarna, för att sedan efter order börja krysta kl 2.43. Det är fortfarande väldigt luddigt, jag hör massa folk prata men orkar verkligen inte öppna ögonen för att titta efter, men det lät som att det var ett helt team i förlossningsrummet. Dom sätter iallafall igång ett värkförstärkande dropp kl 3.03. Jag krystade sen några gånger till och helt plötsligt känns det som om hela kroppen bara töms, jag blundade fortfarande när jag hörde någon säga "oj, det var en stor en, hur har han rymts i henne?" och då måste jag ju bara titta upp, och då ser jag världens finaste lilla kille, kärlek vid första ögonkastet!

Chris klippte navelsträngen och jag fick upp världens finaste lilla bebis på magen, aldrig har jag varit så lycklig som jag var då! Att föda barn är verkligen hur häftigt som helst och det är definitivt nåt jag kommer göra igen!

♥
Idoff Levi Karlsson
080513 klockan 03.13
4145 gram och 52 cm