Jag har velat litegrann över om jag skulle ha lagt ut förlossningsberättelsen eller inte, det är därför den kommer lite sent. Men bättre sent än aldrig va :)

Jag vaknade vid 5 på morgonen den 7 juli, hade sammandragningar, precis som flera nätter tidigare så inget märkvärdigt med det. Jag gick på toa och gick omkring en stund i lägenheten. Kände att sammandragningarna blev lite kraftigare, men tänkte att det kanske är falsklarm ändå. Runt 5.30 känner jag iallafall att det börjar ta lite ont, så jag tänkte att det är bäst jag tar en dusch nu på en gång ifall att det kanske är på gång. Sagt och gjort.

När klockan var 6 väckte jag chris och sa att han måste stiga upp för jag tror att jag har värkar, jag var dock fortfarande osäker på om det var förlossningsvärkar men det behövde jag inte tvivla på länge till för bara 10 minuter senare började det göra ordentligt ont, så jag bad chris gå ut med nasti och köra fram bilen, medans jag ringde min lillasyster Sarah och bad henne komma för att passa Levi så vi kunde åka till sus, klockan var då 6.15.

6.30 stod jag inte ut mer, och Sarah skulle köra drygt 5 mil från älvsbyn så hon var en bit bort, så då ringde jag grannen Carro som skyndade sig över för att sitta hos oss tills Sarah kom. Jag och Chris åkte på en gång, och då hade jag börjat få ordentliga värkar, Jag låg i bilen och fasade inför den långa vägen genom sjukhuset fram till förlossningen, och hur länge jag skulle få vänta på narkosläkaren innan jag skulle få epidural. Jag kände att det tryckte på ordentligt när vi närmade oss  sunderbyn.

Väl framme parkerade karlsloken längst bort på parkeringen (?!?!?!), så det var bara att traska fram till entrén där Chris frågade om vi skulle ta en rullstol, men det tyckte jag inte behövdes. Vi gick några meter när jag börjar känna första krystvärken, fick panik och sa åt chris att han ska hämta en rullstol och sen var det bara för Chris att springa med mig i rullstolen till förlossningen. Allt gick så fruktansvärt fort, men jag vet att jag halvskrek i panik att "nu kommer ungen" så fort vi kom till förlossningen och personalen öppnade ett förlossningsrum, slet av mig byxorna och gjorde en snabb undersökning där dom konstaterade att jag var fullt öppen, varpå jag krystade några få gånger och ute var Smilla, med hinnsäcken över huvudet.

Lika häftigt som första gången, om inte häftigare. Tyckte att jag var så mycket mer med denna gången och kände allt på ett helt annat sätt, säkert delvis för att jag inte tog någon smärtlindring.

Anna Smilla Karlsson

7 Juli 2010

3840 gram och 51 cm lång